Mentalt utmattad

Ett tag sen jag skrev nu.
Jag lyssnar på musik nu, funnit en ny låt… där en viss bit av melodin får mitt hjärta att hoppa till. Det är sånt som är värt att leva för ibland. Jag är menalt utmattat. Orkar verkligen inte mer.
Jag bröt ihop igår. Jag var med Tina, Wille, Matilda, Michelle och Josef på petris skolgård vid halv 10 tiden.
Varför jag inte klarade mer var:
1. Jag har inte sovit ordentligt på flera månader.
2. Jag är orolig över hur det ska gå inför “adhd”-grejen. Benne har ju redan fått tid för start på tisdag. Jag är rädd att de bara ska tro att jag är som jag är för att jag är i tonåren. Men det är mer än så…
3. Jag är orolig för hur det ska gå ekonomiskt sätt för oss… jag känner mig så hjälplös, jag kan liksom inte göra så mycket åt det.
4. Tina är ihop med Wille och Matilda är ihop med Josef. Jag är ju såklart glad för deras skull och allt men jag saknar också att ha någon. Att ha någon som kommer till en så fort man inte är sitt gamla glada jag. Jag vill mest ha någon som förstår mig, som alltid är där för mig… som får mig må som ingen annan kan. Vänner kan bara göra så mycket… men det är ibland inte tillräckligt.
5. Jag vill bara sluta tänka ett tag. Allting går på högvarv 24/7. Jag tänker på onödiga saker som får mig så skit och oroa mig.

Det slutade med att jag fick gå ifrån dem helt plötsligt för att jag kände tårarna sakta bilda en mur för min syn. Jag gick runt till baksidan och där bara allt släppte… det som jag så länge hållt inom mig bara forsade ut i tårar. Efter ett tag kom Matilda och frågade varför jag var ledsen. Jag satt tyst. Hon satte sig bredvid mig höll om mig tills jag lugnat ner mig. Sen frågade hon igen och jag förklarade. Sen kändes det lite bättre… jag kände mig så patetisk över allt men hon sa att det inte alls var det och att hon förstod vad jag menar. Hon är verkligen en bästa vän, hon är nog också den som förstår mig bäst ibland.

När jag hade tagit mig samman stack vi och köpte pommes på nån falafelkjosk. Sen stack alla hem… men jag ville inte bara sitta hemma. Då hade jag bara deppat ihop igen. Så jag stack till Danne och spelade med Alex och några andra. Jag mår verkligen bra av att vara med dom, hur töntiga dom än är så får de mig att känna mig bättre, uppskattad.

Jaja jag mår väl bättre nu… eller det är stabilt kan man väl säga…
Imorgon ska jag och mamma till skolläkaren, jag ska fan få dom att fatta att jag är ett jävla vrak och behöver hjälp. Såhär kan det ju inte fortsätta.

Grejen är den att nu hade jag ändå hyfsat bra anledning att bryta ihop för. Men jag kan göra det utan att ens ha någon bra anledning. Jag kan göra det bara för att mitt liv börjar bli tråkig och jag överdramatisterar allt. Jag hatar det. Kan jag inte bara vara glad och vara lite jävla normal?!