Mentalt utmattad

Ett tag sen jag skrev nu.
Jag lyssnar på musik nu, funnit en ny låt… där en viss bit av melodin får mitt hjärta att hoppa till. Det är sånt som är värt att leva för ibland. Jag är menalt utmattat. Orkar verkligen inte mer.
Jag bröt ihop igår. Jag var med Tina, Wille, Matilda, Michelle och Josef på petris skolgård vid halv 10 tiden.
Varför jag inte klarade mer var:
1. Jag har inte sovit ordentligt på flera månader.
2. Jag är orolig över hur det ska gå inför ”adhd”-grejen. Benne har ju redan fått tid för start på tisdag. Jag är rädd att de bara ska tro att jag är som jag är för att jag är i tonåren. Men det är mer än så…
3. Jag är orolig för hur det ska gå ekonomiskt sätt för oss… jag känner mig så hjälplös, jag kan liksom inte göra så mycket åt det.
4. Tina är ihop med Wille och Matilda är ihop med Josef. Jag är ju såklart glad för deras skull och allt men jag saknar också att ha någon. Att ha någon som kommer till en så fort man inte är sitt gamla glada jag. Jag vill mest ha någon som förstår mig, som alltid är där för mig… som får mig må som ingen annan kan. Vänner kan bara göra så mycket… men det är ibland inte tillräckligt.
5. Jag vill bara sluta tänka ett tag. Allting går på högvarv 24/7. Jag tänker på onödiga saker som får mig så skit och oroa mig.

Det slutade med att jag fick gå ifrån dem helt plötsligt för att jag kände tårarna sakta bilda en mur för min syn. Jag gick runt till baksidan och där bara allt släppte… det som jag så länge hållt inom mig bara forsade ut i tårar. Efter ett tag kom Matilda och frågade varför jag var ledsen. Jag satt tyst. Hon satte sig bredvid mig höll om mig tills jag lugnat ner mig. Sen frågade hon igen och jag förklarade. Sen kändes det lite bättre… jag kände mig så patetisk över allt men hon sa att det inte alls var det och att hon förstod vad jag menar. Hon är verkligen en bästa vän, hon är nog också den som förstår mig bäst ibland.

När jag hade tagit mig samman stack vi och köpte pommes på nån falafelkjosk. Sen stack alla hem… men jag ville inte bara sitta hemma. Då hade jag bara deppat ihop igen. Så jag stack till Danne och spelade med Alex och några andra. Jag mår verkligen bra av att vara med dom, hur töntiga dom än är så får de mig att känna mig bättre, uppskattad.

Jaja jag mår väl bättre nu… eller det är stabilt kan man väl säga…
Imorgon ska jag och mamma till skolläkaren, jag ska fan få dom att fatta att jag är ett jävla vrak och behöver hjälp. Såhär kan det ju inte fortsätta.

Grejen är den att nu hade jag ändå hyfsat bra anledning att bryta ihop för. Men jag kan göra det utan att ens ha någon bra anledning. Jag kan göra det bara för att mitt liv börjar bli tråkig och jag överdramatisterar allt. Jag hatar det. Kan jag inte bara vara glad och vara lite jävla normal?!

Hm… Det har hänt så sjukt mycket på sistonde. Har fått reda på att min lille, lille lillebror har gjort en massa skit. Jag visste att han inte var världens ängel men jag trodde aldrig att det var så illa. Aja, det håller på att lösas upp nu… mamma har satt ”regler” för honom för att få honom på rätt väg igen.
Jag är dock sjukt stressad över skolan, har prov och läxförhör hela tiden, håller inte kolla på allt. Och efter allt med benne är jag ännu mer tankspridd.

Jag har svårare att somna nu med, sover ca 3-4 timmar per natt… inte bra!
Jag har kommit på varför jag aldrig lyckats hålla en dagbok eller blogg uppe. Det är för att jag vet liksom inte vart jag ska börja skriva, jag har för mycket att säga på en gång. Då blir det att jag struntar i det helt istället och försöker sortera allt i huvudet.

Jag börjar bli nervös för att jag inte ska få en utredning för mina problem (adhd), mamma har ju precis fått sin diagnos och benne är ju på god väg dit redan. Då återstår bara jag. Och det är nu jag behöver hjälpen. När man bara har en termin att klara vissa kurser osv.
Fan.

Jag är på gränsen till mentalt slutkörd. Men det lugnar sig, bara att hålla ut denna veckan så fixar det sig.

Impulser, musik, teater och annat strunt

Jag tror att världen ser så otroligt olik ut från person till person. Eller det vet jag att den gör… tänk bara på alla olika kulturer och religioner. Men det fungerar ju så…
Jag brukar tänka jättekonstiga saker…. som exempelvis idag när jag fick lite ont i magen. Då tänkte jag… ”nu har jag bar lite ont i magen… men det här kanske gör dödande ont hos någon annan, jag kanske är super på något sätt, tål mer än någon annan”. Men sen kom jag på att om jag har jätteont i magen så måste ju typ alla dö om jag nu var super.
Jag älskar impulser, men samtidigt hatar dem. Jag älskar när andra får det och får konstiga ryck eller säger något konstigt. När sånna saker händer en själv känns det verkligen som man lever i nuet, det låter skumt att sånna små saker har sånna effekter på mig. Men samtidigt kan jag få impulser som att hoppa genom fönstret när jag tittar ner fån 4:e våningen… det är nästan så jag gör innan tanken på hur idiotiskt det är har hunnit ikapp.
Jag mår bra när jag har mycket att göra, jag mår bra när jag stressar. Jag mår bra nu.. men jag har också haft ganska mycket att sysselsätta mig med och varit med folk hela tiden.
Mamma har ju ADHD, nyligen diagnostiserat, så hon håller på att trappa upp med mediciner. Då plötsligt insåg hon hur allt egentligen hänger ihop… börjar tänka klart för första gången i sitt liv. Jag kan inte ens tänka mig hur frusterarande det måste ha varit att inse att 39 år av ens eget liv inte är var man trodde… och ändra perspektiv på saker totalt. Jag är rädd att det ska hända mig med. För jag trivs som det är nu. Jag mår bra och börjar hitta rätt.

Musik är nog en av mina stora passioner, förutom teatern. Jag kan inte spela något instrument, jag har inte tålamod för det… men om jag verkligen hade velat och hade tid så hade jag klarat med. Jag älskar när det ilar längs hela ryggraden av musik. När det är det enda man hör och det enda man vill höra. Det händer inte så ofta men det är underbart när det väl gör det. Att höra basen dunka och dåna i hela bröstet och höra melodin som en slinga längs hela kroppen… ah!
Teater är ju också något jag brinner för, ganska självklart med tanke på att jag går i en amatörteatergrupp på fritiden och har estet-teater som linje på gymnasiet. Varför jag älskar teater så mycket vet jag inte riktigt. Jag älskar uppmärksamheten man får, det låter otroligt egoistiskt men så är det. Jag älskar också alla utlopp av känslor man får spela ut… det är ett slags sätt för mig att avreagera mig. Jag älskar adrenalinet som gör att det känns som att kroppen ska spricka precis innan man går in på scenen, och lugnet som kommer 3 sekunder efter att man gått in på scenen. Jag tycker det är otroligt fashinerande hur man kan BLI någon annan… och hur en roll kan ta en del av ens eget privata liv. Jag älskar hur man kan manipulera publiken på alla möjliga sätt och hur man kan påverka dem genom sig själv.

Nu ska jag kolla om mamma köpte cola när hon var och handla! Jaojao!

Jadu!

Hejhopp!
Det här är nog mitt åttonde försök eller något att skriva dagbok/blogg. Nu ska jag banne mig försöka hålla det uppe!
Vad ska man egentligen skriva i en blogg… just nu försöker jag tänka efter om jag verkligen ska skriva allt… liksom om det här ska vara stället jag får ut allt ur mitt system eller om det här bara ska vara nån form av tråkig 10års-dagbok. Jag tror jag mixar lite.
För ett inte så långt tag sen mådde jag verkligen skit, men det är verkligen mycket bättre nu. Jag är gladare än på länge, egentligen utan anledning. Ett tag kände jag mig så enorm ensam. Det var som ett stort hål i bröstet, ett hål inga vänner eller familjemedlemar kunde fylla. Jag har ju stöd och jättebra både hos mina vänner och min familj, men det är den där andra kärleken som saknades.
Det låter otroligt fånigt men jag kan inte hjälpa det, jag är egenltligen en otroligt passionerad människa. När jag vill ha något så måste jag få det. Och just kärlek är nog det starkate som finns för mig. Det är ju där alla känslor byggs upp. Inte bara de bra… utan de dåliga med… verkligen ALLA känslor är relaterade till kärlek, även hat.
Jag klarar mig även inte utan dramatik. Det är otroligt frustrerande, jag kan få saker att hända utan att tänka på det… bara för att NÅGOT ska hända. Det är inte alltid bra saker heller.

Ibland hamnar jag som i min egen lilla värld. Där är allt fullkomligt normalt för mig… men när jag pratar med andra förstår de inte alls. Jag kan vara brutalt ärlig utan att ens ha fattat det. Därför är det lätt för mig att gå in i som en lite bubbla. Jag slutar prata om saker, allvarliga saker. Jag bara håller det inne istället för att det känns bättre än att försöka förklara.

Hello world!

Welcome to WordPress.com. This is your first post. Edit or delete it and start blogging!